Mina favoritskor:

Tänkte dra igång en serie av inlägg med fokus på skor där jag bryter ner de olika komponentera av skorna. Men jag tänkte att jag skulle börja med mina skor som jag springer i och har sprungit i och vilka delar jag älskar med dem.

1: Brooks Neuro 2 är min absolut favorit i dagsläget. Skon väger in på stabila 283 gram, vilket jag vet är för mycket för vissa löpare, men för min del är den en perfekt avvägning mellan dämpning och respons. Hela skons mellansula utgörs av ”Propulsion Pods” som ser till att mellansulan inte expanderar horisontellt, utan arbetar egentligen bara upp och ner. Man får en otroligt snabb feedback från underlaget och kombinerat med mängden dämpning och en komfortabel ovandel så är det min go-to shoe för säsongen tillsammans med Levitate.

2. Brooks Levitate är ännu en sko som också ligger på den tyngre sidan med sina 318 gram i min storlek. Men om ni inte har provat den, så gör det. Skon känns absolut inte tung, utan den väldigt komfortabla ovandelen är ”circularly stitched” som Brooks kallar det och ger en väldigt härlig strumpliknande passform med en mellansula som inte alls känns tung. Den ska ha samma material som Adidas Ultra Boost i mellansulan, men känns inte i närheten av lika tung eller svampig. Med DNA Amp som inkapslar mellansulan i ett tunt lager av PU-material så lyckas man på samma sätt som i Neuron att skapa väldigt mycket studs och respons i en sko som känns mjuk vid första istigning.

3. New Balance 1080 är skon som fick hänga med mig allra längst och som jag faktiskt persade både halvmara(1:27) och milen (0:38) i. Fick en del blickar när jag ställde mig på starten vid välgörenhetsmilen, men många som fick sitt när jag kom in trea på under 40 minuter. Det var nog det nya Fresh Foam som gav mycket studsighet men också en jäkla massa komfort.

4. New Balance Vongo är skon som var mest spännande i butik när den väl kom ut. Ingen pronationsskil som klassiska stabilitetsmodeller utan en väldigt hög medial vägg med lite extra hög densitet i materialet gav en så otroligt skön känsla vid löpningen. Jag har inget ont att säga om skon som sådan, utan den var väldigt väldigt skön att springa i bara.

 

 

 

 

 

Man behöver ändra om hela steget.

Energi skapas inte, eller förstörs, den antar bara en ny form. 

I tidigare inlägg har jag berört kraftpåverkan på kroppen när vi springer. Jag har pratat om genetiska och inövade egenskaper som kan påverka hur kroppen kommer att bete sig medan vi utövar kraft på den. Eller vi och vi, men underlaget kan vi säga.

Jag kan inte ekvationen för hur mycket kraft vi slår i backen med när vi springer, men det är en kombination av fart och vikt som ger oss ungefär 3-4 x kroppsvikten. Matematik har inte varit min starka sida.
Vi kan använda det som en ungefärlig siffra, oavsett vad den egentligen är så belastar du alltid kroppen. Beroende på hur du ser ut genetiskt, hur du sätter i foten och var du sätter i foten i relation till dig själv så kommer kroppen att ta stryk på ett eller annat sätt. Har du otur eller har samma självbevarelsedrift som jag när jag började springa så kommer vadbenet att säga ifrån i åtta veckor ungefär; alternativt att belastningen på knäna är så pass stor att det är det som åker först.
Finns säkert en siffra som visar på att mer eller mindre alla som springer förr eller senare drar på sig en skada.

Tar vi exempelvis diskussionen kring var på foten man ska landa. Många vill hävda att hälisättning var det som lurade Adam och Eva att äta av äpplet i Edens Lustgård, medan andra klarar sig med att springa på hälen utan problem.
Men tittar vi på vad som sker i foten när vi springer; Foten landar i ett supinerat läge, roterar inåt i en pronation och supinerar på väg ut ur rörelsen:

När foten roterar inåt aktiveras en muskel som ska stabilisera inåtrotationen, tibialis posterior. Vid kraftig pronation, hög vikt så är det inte helt omöjligt att den här muskeln helt enkelt inte klarar av att bära upp rotationen varpå den blir överansträngd. Samma sak med senan som fäster muskeln i foten.

Är det så att man försöker ändra om sitt steg och endast se till att landa på framfoten så kommer man att ha en dålig dag där också. Kraften från löpningen försvinner inte bara för att man ändrar vilken del av foten som kommer i backen först.

När man pratar om teknik behöver man se det som att fotens isättning är resultatet av vad som sker i resten av rörelsen innan. Vad händer i knät? Höfterna? Överkroppen?

Skriver resten av inlägget imorgon, då jag väntar besök just nu! Men lämna gärna ett löptekniktips i kommentarerna.

 

”Jag springer bara i…”

Jag har själv 14 par löparskor som jag förvärvat under de senaste två åren. Allt från mjukt och väldämpat med högt drop, till hårt och väldämpat med högt drop, hårt odämpat med lågt drop/högt drop och så vidare.

”Jag kan bara springa i…” eller ”Jag vill springa i..” är två olika saker men blandas ofta ihop.

Namnlös

Prova något nytt, så vida du inte är sponsrad.

 

Vad jag saknar i tester.

Jag älskar att läsa genom Runner´s World. Och hoppa över skotesterna. 

Senaste dagarna har jag haft en oväntad fascination för en kanal på Youtube. Under tredje eller fjärde klippet förstod jag varför jag fastnade i det han skapat – objektivitet.

Även om ni inte har ett intresse för film så kan jag rekommendera att ni tar er en titt där, för det är just det jag kommer att prata om i det här inlägget. Inte filmer då, utan jag ska titta lite på tillvägagångssättet och hur man kan applicera detta till löpskotester.

Filmerna på kanalen följer till stor del samma mönster, man djupdyker i en eller flera filmer i syfte att fokusera på en aspekt som filmen gör bra. Exempelvis att man vill analysera hur bra filmer skapar sina antagonister och hur man kan använda sig av sidohistorier för att driva huvudhistorien framåt.
När man har hittat det som ska belysas så tar skaparen in extern fakta, från litteratur, som ska fungera som modell varpå man placerar filmerna. Analysen blir träffsäker och innehållet väldigt informativt och utbildande. Man tillgodoser sig ett språk, ett verktyg, som gör att man på ett konstruktivt sätt kan prata om filmer.
Det blir en underbar guide i filmteorins värld, hur man ska skriva manus, filma scener och så vidare. Kan varmt rekommendera den.

I texten nedan kommer kommer jag att utgå från ett antal begrepp som jag använde mig av under min utbildning och mitt examensarbete.
Begreppen kommer från psykometrin, ett fält inom statistiken där man försöker bedöma psykologiska egenskaper. Nu vet jag att skor inte är psykologiska egenskaper, men jag tror det blir tydligt att begreppen är relevanta även här.

Validitet används för att beskriva relationen mellan det man avser att mäta och det man faktiskt mäter. Om vi ska mäta huruvida en sko är ”Bästa köp”, som vi kommer se längre ner, eller inte så måste vi först definiera vad ett bra köp är.  I anknytning till det här begreppet finner vi även:

  • Konstruktkvaliditet, kan beskrivas som slutmålet – det som bedömningen avser att användas till. I mitt arbete så ifrågasatte vi huruvida ett prov som ska mäta skrivförmåga faktiskt mäter skrivförmåga eller om det även mäter andra faktorer.
  • Kriterievaliditet, kriterierna som använder för bedömningen måste vara relevanta för konstruktet. Man kan inte ha ett kriterium som inte är direkt relaterat till det man avser att mäta.

Det man behöver ha i åtanke är att konstruktet och kriterierna måste gå hand i hand. Helst att man arbetar bakåt, att man konstruerar målet och sen kriterierna utifrån det, för att minimera risken för att bedömningen innehåller annat än det som avser att mätas.

Här är ett exempel på en bedömning som har gjorts i tidningen Runner´s Worlds skotest. Skon i fråga har vunnit pris för ”Bästa köp”.

”En sko med utomordentlig passform och funktion till ett överkomligt pris. Skon är en trotjänare och har mottagit hela fem ”Editor’s Choice” tidigare. Den har legat stabilt i pris (runt 1600 kr) och med tanke på att många modeller nuförtiden kostar runt 1800 kr får du mycket för pengarna när du köper skon, vilket gör att den utnämns till bästa köp. Skon har en mjuk häldämpning som långlöpare älskar och en lite fastare framdel som ger en rask stegavveckling när du skruvar upp tempot. Yttersulan har ett tjockt lager gummi, så skon tål många kilometer, samtidigt som det är gott om mönster och spår, vilket ger en god kontakt med underlaget. ”‘

Vad ser jag i det här? För att en sko ska vinna ”Bästa köp” krävs egentligen bara en sak; att den ligger bra i pris. Vid första läsning av motiveringen tyckte jag mig se fler kriterier än vad som egentligen fanns. Det enda kriteriet som tycks spela någon roll är det fetmarkerade i texten ovan – man ska få mycket sko för pengarna.
Jag förstår att det är ett bra kriterium att ha för kategorin, men kan man specificera vad det är som gör att skon tar hem det? Har man en kvot där man fyller antalet mil där man börjar ana slitage och delar det på kostnaden? Finns det ingen sko på 1800:- som skulle kunna ha en bättre kvot?
Men i motiveringen står det, mellan raderna, att skon inte får vara för dyr heller då priset nämns två gånger. Finns det ingen sko under 1600:- som skulle kunna vara ett bra alternativ?

Det är just hela motiveringen av skon som får mig att reagera. Och det är här som problemen med recensioner och bedömningar gör sig påminda; är det här det enda kriteriet? Kan man ifrågasätta bedömningen? Håller vi med om att detta ska utgöra bästa köpet?

1958 presenterade Stephen Toulmin en argumentationsmodell där argumentets olika delar presenterades.

Påståendet (P), är det viktigaste elementet i argumentationen, något som du vill förmedla och övertyga andra om. ”Skon är det bästa köpet.”
Grund (G), Används som stöd till P, det som ska hjälpa till att övertyga motparten om P och behöver vara lättare att acceptera än P. ”Du får många mil för en överkomlig summa.”
Garant (Ga), Kopplar ihop G och P genom att rättfärdiga G i syfte att påstå P. ”Ett bra köp är något som du får mycket användning av för en överkomlig summa.”
Villkor (V), är invändningar man har mot påståendet. Även dessa kan bygga upp likt påståenden och hela kommunikationen blir en väv av påståenden och motargument.

Och påståendet att det är ett bra köp kan jag hålla med om, även om jag har mina invändningar och frågor mot det. Tittar man på några av de andra påståendena i texten så är inte saker och ting riktigt lika uppenbara, även om de inte används som kriterier för ”Bästa köp” så är de ändå påståenden som backar upp och motiverar skon som prisvinnare.

Anledningen till att jag tycker att tester ofta använder tecken och kriterier som inte riktigt är solklara. Vad betyder siffrorna, hur får vi fram siffrorna på en skala? Vad skiljer 7 från 8? Känner man det? Borde man haft ett annat system? Är totalbetyget medelvärdet av alla delbetyg? Är alla delbetyg lika viktiga? Ska man förmedla det här på något sätt? Vad är syftet med att ha delpoäng? Hur mycket bättre är skon till höger än skon till vänster? SkoTest

Väldigt många frågor där, det är inte helt solklart vad man syftar till att åstadkomma eller förmedla. Kriterierna är inte helt tydliga och resultatet säger mig absolut ingenting.

 

Det här knyter givetvis an till mina tidigare inlägg kring att bara ha en enda sko och barfotalöpning.
När ni läser det så märker ni att jag försöker bryta ner argumenten till en kärna av slag. Det är ju givetvis så att argumentationen är mångfacetterad och att det ofta är fler argument som används än de enkla jag visat. Men om alla argument följer samma modell som Thoulmin visar upp, då kommer dessa att kunna bemötas på liknande sätt.

Jag vill avsluta med att säga att jag inte gillar tester eller bedömningar överhuvudtaget. Efter 5 år på universitet och ett examensarbete i just fallgropar i bedömning så har jag blivit allt mer tveksam inför all sorts bedömning. Bedömning är ett försök att kvantifiera något. Antingen ligger problemet i att det man ska bedöma är svårt att kvantifiera eller så är det

Du tittar på en prestation eller på en produkt, applicerar kriterium och utvärderar huruvida prestationen/produkten klarar kriterierna.Och bara för att klargöra: Jag försöker inte säga att jag har sanningen i den här bloggen. Mitt mål är att bemöta det jag hör när jag jobbar med det här, eller i samtal med butiker och kunder.

Natural Habitual Joint Motion

Med utgångspunkt i det förra inlägget kommer vi nu till den roliga delen. Hur kommer det sig att jag lade ett inlägg på att förklara hur kroppen olika delar fungerar i relation till varandra?

Natural Habitual Joint Motion. Snacket på stan.

Utan att vilja referera tillbaka till det föregående inlägget allt för ofta så sammanfattar jag det: Alla är byggda annorlunda. Alla har vi olika delar av vår kropp som tack vare, eller på grund av, genetik, aktivitetsnivå och skadehistorik gör sitt jobb till olika grad.

Teorin kring begreppet syftar till att föra diskussionen bort från ”neutral” och ”pronation”.  Löpning är inte endast det som sker i foten. Löpmekanik är multidimensionell och är en serie av rörelser där foten är det som, tyvärr, ofta hamnar i fokus.

Naturligt och invant. Naturligt utgår då från DIN natur som individ och löpare. Inte någon som projicerar någon annans natur på andra människor. #ingenspringersomdu blir tyvärr bara något ytligt där man projicerar en tanke på att alla är unika men där slutresultat är att alla ska springa på samma vis.

I ett tidigare inlägg har jag nämnt hur en jämförelse mellan oss och Tarahumara egentligen är ganska irrelevant då vi kan förvänta oss att två föräldrar med starka löpgener fortplantar sig, så kommer det att finnas korresponderande egenskaper i den nya generationen.
Om man har sprungit sedan barnsben och tränar upp en stark kropp, starka leder och muskulatur som bidrar det till lägre skaderisk vid långa löpturer och reducerad skaderisk.

En vana, det kan vi alla relatera till. Kaffe på morgonen. Springa på kvällen. Ett mönster som jag tror många känner till. MEN som oftast, en vana går att arbeta bort. Det

Begreppet som används i teorin syftar till just en vana. Ett mönster. En rörelse som kroppen upprepar utan att du behöver tänka på det. Inte nödvändigtvis så att du kan kontrollera det. Tänka sig hur kroppen hade fungerat om varje reflex eller varje rörelse var under vår medvetna kontroll.

Nej, kroppen har ett rörelsemönster som den är bekväm med. Leder, muskler och skelett rör sig på ett sätt som möjliggörs av deras uppbyggnad och funktion, men som begränsas av ett antal olika faktorer. När vi pratar rörelse så kan vi se det som en serie utav rörelser i våra leder. Möjliggjorda av uppbyggnaden, men samtidigt begränsade av den. Vi kan då tänka oss att vissa egenskaper i uppbyggnaden gör att vi rör oss på vårt individuella sätt, genom att våra leder kan och inte kan röra sig på vissa sätt, natural habitual. 

Vi kan se på kroppen som elektrisk ström genom en serie av koppartråd och resistorer – alltid ta vägen med minst motstånd.
När vi då initierar en rörelse kommer alla stöttande och aktiverande mekanismers begränsningar in i spel.
En skadad löpare får ofta höra att att något ska stärkas upp eller att man ska öka rörlighet någonstans för att musklerna i största mån ska kunna hjälpa till att stabilisera lederna. En del går att åtgärda med god löpteknik, för att vi avlastar lederna genom att aktivera mer muskulatur som ska stötta oss genom hela rörelsen. Mer om det i ett framtida inlägg.

Rörelse inom det teorin beskrivs som ett spektrum: Från Låg avvikelse till hög avvikelse. Man mäter då alltså vad som sker vid övergången från gång till löpning, hur ökad belastning manifesterar sig i lederna.
Sååå, låg avvikelse innebär att kroppen håller nära de begränsningarna som tillåts av kroppen. En möjlig förklaring är att leder och muskulatur är tillräckligt starka vid den uppmätta belastningen. Det säger inget om framtida belastning, eller hur kroppen avvikelsen ser ut vid trötthet eller när belastningen ökar för mycket på kort tid. Jag tror dock att vi vet svaret på det.

Vid hög avvikelse däremot, då har vi så pass hög belastning att kroppen kommer att gå bort från det invanda och intränade, mot okänt territorium för kroppens leder. Ofta som ett resultat av det som saknas vid låg avvikelse – muskulär styrka, genetik och skadehistori,  att kroppens stabiliserande funktioner klarar inte av den ökade belastningen och skaderisken blir relativt mycket högre när lederna tänjs och sträcks.

Vad innebär det här då?

Kroppen vill sträva mot det där bekväma, mot zenit, equilibrium eller vad det nu kan kallas. Musklerna i kroppen fyller ju en funktion. Att stabilisera lederna med hjälp av senor som omsluter leder. Och i benen har vi en mängd muskler som ska bidra med stabiliteten, exempelvis musklerna i vaden som fäster nere i foten. Ibland kan man känna av att vaden gör väldigt ont på grund av överbelastningar i foten, exempelvis tibialis posterior som bland annat aktiveras i fotens rörelse från lateralt till medialt.

242438c59c30091442f252f386ed6946

En stukning blir ett bra pedagogiskt exempel på det här. Ser vi till en stukning så förklaras den ofta så här:

”An ankle sprain occurs when the strong ligaments that support the ankle stretch beyond their limits and tear.” (https://orthoinfo.aaos.org/en/diseases–conditions/sprained-ankle/)

De stabiliserande mekanismerna klarar inte av den kraftiga rörelse som uppstår, våra ligament dras sönder och vi har en stukning. Lite mer komplicerat än så egentligen, men förenklat.

Man har bland annat visat på att vid ojämna underlag så kommer fotens muskulatur att arbeta för att stärka upp den sidan av foten som vinkeln uppstår i. Alltså om vi har en lateral sluttning så kommer fötterna att vilja stärka upp den laterala sidan, och vice versa.
Detsamma sker i många skor som förflyttar kroppens rörelsemönster åt något håll som den inte är bekväm med. Samtidigt som kroppen kommer att belastas under löpning, så vill den även röra sig tillbaka mot jämvikten. Stabilisera foten tillbaka till jämvikten. I bilden nedan kan vi också tänka oss att om de laterala stabilisatorerna, eller evertors som de kallas, varit alldeles för få så hade vi haft en eventuell stukning. 

Screen-shot-2017-05-20-at-10.02.10-PM
Muskelfunktion i supination

Kroppen strävar efter jämvikt, att försöka hitta tillbaka till det invanda. Ofta när man pratar om överbelastning så pratar man om musklernas icke-kapacitet till att kontrollera lederna. Skadan uppstår när leden tvingas ut i rörelser som den inte klarar av, på grund av de stabiliserande funktionerna som omsluter den, och vi drar i de senor och ligament som till slut inte klarar av det.

I teorin kring Natural Habitual Joint Movement så är det detta som står i fokus: Huruvida vi har höga eller låga avvikeleser i våra leder när vi springer och att det är det som avgör vilken typ av sko man ska använda.

I nästa inlägg kommer att behandla en metod som kan komma att användas i butiker för att se samtliga rörelser i benet.

 

 

 

 

 

 

Ingen springer som du.

Det kommer aldrig att bli perfekt, tyvärr. 

Att mäta rörelse. Att kvantifiera den. Att utifrån den kunna rekommendera en sko som ska passa helt till din kropp och din rörelse.

Dina leder består av skelett, muskler, ledband och senor. De flesta kommer nog ihåg lektionerna i biologi där det pratades om olika typer av leder. Axeln är en kulled, armbågen är en gångjärnsled.

I löpningen har vi två leder som jag tänker nämna; knät och fotleden.

Knät är en så kallad gångjärnsled. Vi har en möjlig rörelse, i saggitalplanet, alltså framåt och bakåt. Benen som möts i knät är konstruerade för den här rörelsen, men allas ben kan se olika ut. Vi har små anatomiska skillnader mellan oss som på olika sätt påverkar den här rörelsen. Allas leder bör fungera på ett liknande sätt.

För att hålla ihop benen i nästa sekvens har vi ligamenten som håller i ihop benen, möjliggör rörelsen och framförallt begränsa i vilka riktningar leden kan jobba. Det stabiliserar leden. Så ser vi till individens egenheter så är kan gener, fysisk nivå och tidigare skador alla påverka till vilken grad dessa ligament faktiskt gör jobbet de ska.

Vi känner också alla hur kroppen ibland arbetar helt automatiskt, vi behöver sällan styra varenda liten muskel för att åstadkomma något. Medan jag sitter och skriver flyter mina fingrar över tangentbordet(Okej, det går inte riktigt så bra) och jag behöver inte tänka på att styra musklerna i handen för att trycka på olika bokstäver.
Men, vi vet alla hur det är när vi tränar, om det är på gym eller löpning. När vi står och gör bicepscurls aktiverar bicepsmuskeln som minskar vinkeln mellan underarmen och armen, vi får en rörelse. Kan inte gå in för djupt på hur det här funkar, men prova på er själva!

För att ens ha möjlighet att göra detta behöver vi ha något som kopplar muskeln till benet. Så musklerna och senorna gör att vi kan röra kroppens olika delar. Dessa kommer också att bidra med en stabiliserande funktion och kroppens muskler kommer att få jobba för att hela tiden stabilisera upp lederna. Även detta påverkas som de tidigare delarna; genetik, skadehistorik och nivå av aktivitet.

Alltså, hur vi rör oss – eller rättare sagt hur vår kropp kommer att vilja röra på sig är till stora delar beroende på hur de ansvariga kroppsdelarna är konstruerade. Detta går in lite i mitt tidigare inlägg om att alla inte är lika.

Hur kommer en sko, i samarbete med resten av din kropp, att påverka din löpning. Skon är inte lösningen, det är en del utav det.

I nästa inlägg kommer jag att förklara lite om ett nytt sett att se på skon i relation till din kropp.

Stay tuned.

 

 

Att bara ha ett märke.

Exempel: Jag var skadad.
Jag köpte [sätt in valfri sko] och nu är jag inte skadad. 
Skon är bra mot den här skadan. 

Just det här argumentet är en fin kombination av två typer av argumentationsfel; anekdot och felaktig slutsats. Vi människor tenderar att dra slutsatser baserat på våra egna erfarenheter, vilket är väldigt rimligt med tanke på att vi inte kan/orkar bedriva någon storslagen forskning på egen hand.

Det är väldigt svårt att veta om det faktiskt är skon som är ansvarig för att skadan eller lindras.
Ibland är det så att kroppen har påbörjat läkningsprocessen i den skadad kroppsdelen. Ibland kan det vara så att man själv vidtar åtgärder för att påbörja rehabilitering; vila, styrkeövningar och rörlighet. Och ofta kan det vara så att man har fått tag på en sko som på ett biomekaniskt sätt åtgärdar problemen. Men då är det förmodligen inte just bara den modellen som hade kunnat hjälpa till, utan det är mer grundläggande strukturen i skon som åstadkommer resultatet man vill ha.

Alldeles för många gånger är man med om situationer där någon är i butiken för att köpa nya skor och vill ha exakt samma modell som de köpte för två år sedan, kanske när de var skadade. Problemet som kan uppstå där är att man köper helt fel sko för löparen man är för tillfället. Är det så att man har sprungit skadefritt ett tag, jobbat upp bra muskulatur i benen och man är stark så är det inte garanterat att det blir lika mycket succé nu.
Vill man verkligen ha samma sko igen?
Ibland brukar jag se på löpning ungefär som att titta på film. Jag vill vara med om en upplevelse, en känsla som jag vill ha under en viss period. Ibland är jag sugen på att se på action, ibland komedi och thriller o.s.v.
Lite samma sak med mina löparskor. Jag har ett par skor som ger mig skön mysig känsla, ett par som gör att jag vill springa lite snabbare, ett par som jag använder om jag är bakfull efter en hård lördagkväll. Beroende på situationen så vill jag ha olika känsla i mina skor.

Nu är det ju så att alla kanske inte vill ha 14 par olika skor att välja mellan, men jag lovar att om man prövar lite olika modeller och hittar provar fastare, mjukare, bredare och tightare så kanske man kan hitta den perfekta modellen. Har svårt att tro att man har hittat sin perfekta modell eller att det bara är ett enda märke som passar en när man bara har sprungit i Asics Kayano.

Skor förändras också för varje modell. Nu på senare tid är det flera som påpekat att ett antal modeller från Asics har blivit smalare och tightare i ovandelen. Många har då valt att gå över på andra märken eller modeller.

Mina två poänger är: Såvida du inte är sponsrad av ett märke så finns det ingen anledning att vara lojal.

Prova nya saker. Om det inte är så att du tittar på samma film varje gång det är filmkväll då.

Naturliga fallgropar.

Du är inte skorna du springer i. 

Jag har jobbat med det löparskor dagligen i över två år. Jag säger inte att jag kan allt som går att veta, men en och annan sak har satt sig i min hjärna under dessa två år. Jag vet ungefär vad man kan förvänta sig ska passa på olika fötter och vilka kommentarer man kan vänta sig från kunden.
Vi är alla specialister i vår lilla värld, men stunden vi tar ett steg utanför vår värld så tar vi också ett steg in i någon annans. Där är människor i vår omgivning specialisterna på sitt område. Med det sagt menar jag verkligen inte att man inte ska uttrycka sig i frågan bara för att någon annan är en expert. I min fantasivärld är löpbutiken ett forum för diskussioner, där man kan diskutera skor och löpning. Butikspersonalen ska vara där för att hjälpa dig i din löpning.

MEN, man ska vara lite försiktig i diskussionen. Av egen erfarenhet vet jag att jag själv har gjort dessa tankefel när jag köper skor själv(då innan jag jobbade i butik).

Exempel: Barfotalöpning är naturligt.
Naturligt är optimalt.
Barfotalöpning är optimalt. 

Det var svårt att inte falla för frestelsen att prova minimalistiska skor efter att man har läst McDougalls ”Born to run”. Författaren målar upp en väldigt romantisk bild av vad barfotalöpningen innebär och fungerar i mångt och mycket som en reklampelare för barfotaskor. Jag erkänner att jag har en kopia av boken hemma, läser den ibland för att inspireras och få upp motivationen till att träna nu när vintern gör sig påmind.
Jag tror nog inte att någon missat de positiva aspekterna av att springa barfota då han är väldigt noga med att poängtera dessa.

Problemet däremot, är det som sker efteråt. Monkey see, monkey do
Eller rättare sagt; Monkey see what Tarahumara do.

Jag kan säga direkt att jag aldrig har känt att det existerar någon form av koppling mellan mig och Tarahumara-stammens invånare. Från barnsben får man delta i lekar och tävling med löpning som utgångspunkt, rarajipari är en av de som nämns.
Från barnsben tränade jag fotboll och spelade tv-spel. Tiden och stressen över att studera för att åstadkomma något gjorde mig mer och mer stillasittande. Det studiesociala livet kom igång och flera gånger i veckan hörde jag mig själv säga: ”Och ett paket Marlboro Red.” Likheterna är slående mellan mig och Tarahumara-indianerna…
Jag vet inte varför jag skulle tro jag kunde använda samma principer som världens bästa löpare. Det en 25-årig medlem av Tarahumarastammen har med sig under sin livstid i löpning kontra hur mycket jag har fått med mig är väsentligt olika.

Jag provade mig på att springa i ett par Nike Free 5.0 under en period och det ledde oundvikligen till att jag drog på mig en stressfraktur i höger tibia. Den skadan härleder jag inte direkt till valet av skor, utan mycket utav problemet stammarjag från min egen okunskap: Underlaget var fel, träningsmängden var fel, brist på styrketräning och så vidare. Efter hela incidenten började ta styrketräningen på allvar, men jag återgick aldrig till att köra allt för minimalistiska skor som mitt enda alternativ. Det finns ett par i min rotation, men de används väldigt sparsamt.

Däremot har jag efteråt tagit till mig stora delar av principerna bakom barfotalöpningen – tekniken och styrketräningen.
I många samtal med löpcoacher(skodda och oskodda) hör jag ofta samma sak:
Här har ni ett antal bra tips på vad man kan göra för att förbättra sin löpteknik.

  • Isättningspunkten för foten ska vara nära kroppens tyngdpunkt.
  • Höfterna framåt.
  • En aning längre fram på fotbladet.
  • Hög stegfrekvens

Löpteknik härstammar inte från någon sko.

En fysioterapeut drog den här jämförelsen:

Om skorna är däcken och benen är drivaxeln. Det spelar ingen roll vad du har för däck på bilen om hela drivaxeln är fel(vet inte om det är den rätta termen).

Skorna blir ett verktyg som kan underlätta för dig åstadkomma en god löpteknik, men i grunden handlar det om vad du gör med resten av rörelseapparaten. Höga knän, lite lätt lutning, höfter framåt och jobba på.

”Lågt drop gör att jag landar på framfoten.” Förmodligen inte. Det underlättar. Men det är inte helt orimligt att vi tar på oss en sko med lågt dropp med tekniken i åtanke och omedvetet sätter får i foten längre fram på fotbladet.
Flertal gånger i butik så har jag undvikt att nämna droppet för kunden och försöka lyssna på vad kunden säger medan den springer och i många fall så tycker kunden att skon är superskön och att löpsteget inte blir särskilt annorlunda från vad de är vana vid. När jag sen nämner vilket drop vi jobbar med så kommer vi tillbaka till steg ett.

Hela diskussionen har blivit polariserad, allting måste vara svart-vitt.
Det är sällan det är det.

 

 

 

 

Processen – Vad ska jag känna efter?

Nu har säljaren gått iväg en sväng bak på lagret för att hitta din perfekta sko. Förhoppningsvis får du som löpare möjlighet att prova ett antal olika skor från olika märken.

”Vad tycker du om första paret?”

Det viktigaste i utprovningsprocessen är passformen och känslan i skorna. Det finns tre punkter man bör ha i åtanke när man provar skor: Hälen, sadeln och tåboxen.
Två saker att hålla koll på: Trycket och lösheten. Detta känns otroligt givet, men lika bra att påpeka detta i början, då väldigt många tycks ha problem med detta. Trots många påpekanden i butik.

Hälen: En lös häl kan förstöra känslan av skon. En tight hälkappa kan förstöra din häl. Inget av det här är ju särskilt bra, givetvis. Det går att använda ”löparsnörningen” för att dra åt lite i hälpartiet och om det är det enda som är problemet med skon annars så går det väl an. Problemet är om man känner att skon är för bred och att man behöver dra åt hälen för att ens ha kvar skon på foten givetvis.

Sadeln: Mellanfot är nog den vanligare benämningen i butik. Jag tycker det är ett bra uttryck att använda då foten sätter sig i skon. Det blir också en referens till de mer dressade skorna.
Vi har alla känt av trycket som kan uppstå över mellanfoten när man drar åt snörningen för hårt, domningen i foten och så vidare. Men en sko bör absolut inte kännas åtdragen innan du ens har snörat skon.

Tåboxen: Här kommer den stora vattendelaren i butiken. Vad är en bra passform? Butiken har ett antal olika märken som marknadsför extra bredd i tåboxen, ofta i syfte att vara mer fotriktiga.
Du ska ha möjlighet att röra foten i sidled utan att foten välla över kanterna. Nyptestet fungerar också, man ska kunna nypa tag i ovandelsmaterialet. Ovandelsmaterialet ska dock inte se vågigt ut när man snörar skorna, kan vara ett tecken på att skon är för bred.

Storleken: Alltid lite större än du tror. Försök trycka ner den främre delen vid tån och se så att du har lite utrymme. Anledningen till det här är att foten kommer att expandera vid belastning. Har du tårna framme och nageln sticker ut framför skon så är det inte perfekt. Även om du tror det.

Ytterligare saker att komma ihåg:

Flex: Skon ska flexa med din fot. Håll skon i hälen och tryck framfoten med den andra handen och se var skon böjer sig. Här kan man också titta på huruvida skon flexar överhuvudtaget. Vet man med sig att man har problem med en stortåled eller annan tå så kan det vara bra att titta särskilt på hur skon flexar, så att man inte får för mycket flexibilitet där man inte vill ha det.

Kom ihåg att skon ska stötta dig som löpare, ta det som känns bäst. 

 

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑