Natural Habitual Joint Motion

Med utgångspunkt i det förra inlägget kommer vi nu till den roliga delen. Hur kommer det sig att jag lade ett inlägg på att förklara hur kroppen olika delar fungerar i relation till varandra?

Natural Habitual Joint Motion. Snacket på stan.

Utan att vilja referera tillbaka till det föregående inlägget allt för ofta så sammanfattar jag det: Alla är byggda annorlunda. Alla har vi olika delar av vår kropp som tack vare, eller på grund av, genetik, aktivitetsnivå och skadehistorik gör sitt jobb till olika grad.

Teorin kring begreppet syftar till att föra diskussionen bort från ”neutral” och ”pronation”.  Löpning är inte endast det som sker i foten. Löpmekanik är multidimensionell och är en serie av rörelser där foten är det som, tyvärr, ofta hamnar i fokus.

Naturligt och invant. Naturligt utgår då från DIN natur som individ och löpare. Inte någon som projicerar någon annans natur på andra människor. #ingenspringersomdu blir tyvärr bara något ytligt där man projicerar en tanke på att alla är unika men där slutresultat är att alla ska springa på samma vis.

I ett tidigare inlägg har jag nämnt hur en jämförelse mellan oss och Tarahumara egentligen är ganska irrelevant då vi kan förvänta oss att två föräldrar med starka löpgener fortplantar sig, så kommer det att finnas korresponderande egenskaper i den nya generationen.
Om man har sprungit sedan barnsben och tränar upp en stark kropp, starka leder och muskulatur som bidrar det till lägre skaderisk vid långa löpturer och reducerad skaderisk.

En vana, det kan vi alla relatera till. Kaffe på morgonen. Springa på kvällen. Ett mönster som jag tror många känner till. MEN som oftast, en vana går att arbeta bort. Det

Begreppet som används i teorin syftar till just en vana. Ett mönster. En rörelse som kroppen upprepar utan att du behöver tänka på det. Inte nödvändigtvis så att du kan kontrollera det. Tänka sig hur kroppen hade fungerat om varje reflex eller varje rörelse var under vår medvetna kontroll.

Nej, kroppen har ett rörelsemönster som den är bekväm med. Leder, muskler och skelett rör sig på ett sätt som möjliggörs av deras uppbyggnad och funktion, men som begränsas av ett antal olika faktorer. När vi pratar rörelse så kan vi se det som en serie utav rörelser i våra leder. Möjliggjorda av uppbyggnaden, men samtidigt begränsade av den. Vi kan då tänka oss att vissa egenskaper i uppbyggnaden gör att vi rör oss på vårt individuella sätt, genom att våra leder kan och inte kan röra sig på vissa sätt, natural habitual. 

Vi kan se på kroppen som elektrisk ström genom en serie av koppartråd och resistorer – alltid ta vägen med minst motstånd.
När vi då initierar en rörelse kommer alla stöttande och aktiverande mekanismers begränsningar in i spel.
En skadad löpare får ofta höra att att något ska stärkas upp eller att man ska öka rörlighet någonstans för att musklerna i största mån ska kunna hjälpa till att stabilisera lederna. En del går att åtgärda med god löpteknik, för att vi avlastar lederna genom att aktivera mer muskulatur som ska stötta oss genom hela rörelsen. Mer om det i ett framtida inlägg.

Rörelse inom det teorin beskrivs som ett spektrum: Från Låg avvikelse till hög avvikelse. Man mäter då alltså vad som sker vid övergången från gång till löpning, hur ökad belastning manifesterar sig i lederna.
Sååå, låg avvikelse innebär att kroppen håller nära de begränsningarna som tillåts av kroppen. En möjlig förklaring är att leder och muskulatur är tillräckligt starka vid den uppmätta belastningen. Det säger inget om framtida belastning, eller hur kroppen avvikelsen ser ut vid trötthet eller när belastningen ökar för mycket på kort tid. Jag tror dock att vi vet svaret på det.

Vid hög avvikelse däremot, då har vi så pass hög belastning att kroppen kommer att gå bort från det invanda och intränade, mot okänt territorium för kroppens leder. Ofta som ett resultat av det som saknas vid låg avvikelse – muskulär styrka, genetik och skadehistori,  att kroppens stabiliserande funktioner klarar inte av den ökade belastningen och skaderisken blir relativt mycket högre när lederna tänjs och sträcks.

Vad innebär det här då?

Kroppen vill sträva mot det där bekväma, mot zenit, equilibrium eller vad det nu kan kallas. Musklerna i kroppen fyller ju en funktion. Att stabilisera lederna med hjälp av senor som omsluter leder. Och i benen har vi en mängd muskler som ska bidra med stabiliteten, exempelvis musklerna i vaden som fäster nere i foten. Ibland kan man känna av att vaden gör väldigt ont på grund av överbelastningar i foten, exempelvis tibialis posterior som bland annat aktiveras i fotens rörelse från lateralt till medialt.

242438c59c30091442f252f386ed6946

En stukning blir ett bra pedagogiskt exempel på det här. Ser vi till en stukning så förklaras den ofta så här:

”An ankle sprain occurs when the strong ligaments that support the ankle stretch beyond their limits and tear.” (https://orthoinfo.aaos.org/en/diseases–conditions/sprained-ankle/)

De stabiliserande mekanismerna klarar inte av den kraftiga rörelse som uppstår, våra ligament dras sönder och vi har en stukning. Lite mer komplicerat än så egentligen, men förenklat.

Man har bland annat visat på att vid ojämna underlag så kommer fotens muskulatur att arbeta för att stärka upp den sidan av foten som vinkeln uppstår i. Alltså om vi har en lateral sluttning så kommer fötterna att vilja stärka upp den laterala sidan, och vice versa.
Detsamma sker i många skor som förflyttar kroppens rörelsemönster åt något håll som den inte är bekväm med. Samtidigt som kroppen kommer att belastas under löpning, så vill den även röra sig tillbaka mot jämvikten. Stabilisera foten tillbaka till jämvikten. I bilden nedan kan vi också tänka oss att om de laterala stabilisatorerna, eller evertors som de kallas, varit alldeles för få så hade vi haft en eventuell stukning. 

Screen-shot-2017-05-20-at-10.02.10-PM
Muskelfunktion i supination

Kroppen strävar efter jämvikt, att försöka hitta tillbaka till det invanda. Ofta när man pratar om överbelastning så pratar man om musklernas icke-kapacitet till att kontrollera lederna. Skadan uppstår när leden tvingas ut i rörelser som den inte klarar av, på grund av de stabiliserande funktionerna som omsluter den, och vi drar i de senor och ligament som till slut inte klarar av det.

I teorin kring Natural Habitual Joint Movement så är det detta som står i fokus: Huruvida vi har höga eller låga avvikeleser i våra leder när vi springer och att det är det som avgör vilken typ av sko man ska använda.

I nästa inlägg kommer att behandla en metod som kan komma att användas i butiker för att se samtliga rörelser i benet.

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: